Jag trodde banden var kedjor. Trodde vi var järn som klarade alla stormar och påfrestningar. Men även järn rostar. Rostet, det är som gift. Det sprider sig, järnet vittrar.
Vi vittrade.
Eller så blev vi bara vuxna.
Jag brukar inte prata högt om det som verkligen ligger någonstans nere på djupet och skaver.
Mest för att jag inte har något behov, mest för att det oftast inte stör, mest för att jag gillar att vara lycklig. Men ibland är det väl bra att erkänna för sig själv, för alla, för livet.
Acceptera och andas ut.
Relationer, nu i vänskaplig mening, kommer och går. En del personer lämnar några spår men försvinner snabbt på nya äventyr. Sen finns det dem du gått i samma skor med, länge, länge. Ni har samma storlek, passar perfekt. Tills ena skon börjar klämma, sedan andra.
Du gillar ju inte ens klackskor egentligen och bootsen knarrar alldeles för högt mot trägolvet.
Helt plötsligt är det inte ett par fotsteg emellen, inte ens en dagsvandring räcker till. Mil efter mil, avståndet växer.
Det är väl precis det, jag ser som ett misslyckande. Men samtidigt ångrar jag ingenting. Hur går det ihop?
Men vi har minnen och vi har tid att skapa flera.
Så kanske hittar vi tillbaka om vi springer, springer barfota.
Peace/ T
