Jag har alltid trott att min första kärlek satte de största fotspåren på den knaggliga stig som hjärtat går. Eller kärlek och kärlek, det var mest den olyckliga, syreförsämrade sorten som gör att du kryper mer än vad du svävar. Att ofrivilligt älska tills det gör så ont att det inte spelar någon roll åt vilket håll du går.
Men det var inte där allt började. Utan första gången någon föll för mig, medans jag stod stadigt. En vecka var allt som behövdes, han var fast och båda var fångar. Jag som gång på gång fick krama sönder fina ord och starka känslor. Ha dåligt samvete för något som inte fanns där. Att inte vilja såra men ändå hålla i pistolen och skjuta skott efter skott.
Idag står jag här med ryggen full av beslut som tagits. På grund av mitt hjärta, på grund av livet.
Rädslan för att såra och såras, en invecklad dans som slutar med att andra chanser delas ut till personer som inte ens bett om dem.
Varför kan man ju undra. Jag har alltid intalat mig att man lever bara en gång och att man ska agera därefter. Vilket jag inte gör, över huvudtaget om man tänker efter.
Jag springer uppåt i en rulltrappa som åker nedåt, tröttsamt och onödigt.
Kanske dags att börja ta trapporna istället?
Troligen.
Peace /T
0 kommentarer:
Skicka en kommentar